”Att ha en hjärna som ständigt går på högvarv och händer som kliar är fantastiskt men också ganska kämpigt när det inte kommer ut. Nu kommer det ut och att med händerna skapa, forma, löda, fila är så helande för mig.”
- Ur mitt första inlägg på instagram 25 juli 2019.
Jag har alltid varit en kreativ person, i huvudet har jag oftast varit på flera ställen samtidigt. Det gick lätt för mig i skolan. Mest gillade jag slöjden. Mest uppmuntran fick jag för att jag var bra på matte.
Till gymnasiet blev det så att jag valde naturvetenskaplig linje. Jag tror att jag tänkte att det skulle öppna flest möjligheter för mig. På en gymnasiemässa gick jag förbi Karolinska sjukhusets utställning, läkare? Det kändes som jag hittat en kompromiss, som att jag lurat ut hur jag skulle kunna både gå i familjens naturvetenskapliga fotspår och samtidigt jobba med någon mjukare, med människor.
Jag gjorde utbildningen, blev Barnläkare och det är omöjligt att inte känna en sån tacksamhet över allt det som jag fått vara med om… Alla kollegor jag fått jobba med.. Alla barn, föräldrar, syskon och familjer jag fått träffa och följa. All sorg, all oro, all lättnad och all glädje. Att jobba på barnklinik känns som världens viktigaste jobb. Det var bara det att det också för mig fanns ett pyttelitet gruskorn, en skavande känsla av att det inte räckte för mig. Att det inte räckte för att jag skulle känna mig tillfreds och hel. Att det hela tiden tog lite mer än vad det gav tillbaka och hur jag långsamt, långsamt utan att jag märkte det själv blev uttömd på min livsenergi.
Så fick jag en ofrivillig paus. En graviditet då jag var delvis sängliggande, sjukskriven och de första månaderna av min dotters liv spenderade jag promenerande, flera timmar om dagen. Den här perioden gav mig något mycket värdefullt: Tid. Det tvingade mig att stanna upp, att vara i mig själv. Det gick inte att stoppa tankar på vem är jag, vad vill jag, vad behöver jag? För mig var pausen avgörande för att kunna se klart. Och för mig framträdde en ganska smärtsam men tydlig bild av att jag måste förändra något ganska radikalt för att orka med mig själv, mitt liv, mitt barn.
Att skapa har alltid varit viktigt för mig. Det ger utlopp för kreativitet samtidigt som det ger en möjlighet att bearbeta och reflektera. Genom livet har jag provat de flesta material, älskar att sticka, sy, virka, lera, dreja, rita och måla, vika papper, brodera, pyssla... Men jag har aldrig tidigare känt det som jag kände när jag gick silversmideskurs 2018. En känsla av samhörighet med materialet, som att jag förstod språket, vad silvret ville och hur det skulle bete sig. Det kändes som ”mitt” material.
Jag ville inte släppa läkarbanan helt, jag ville åtminstonde prova att jobba inom en annan typ av verksamhet och det blev så att jag sökte mig till skolan. Jag älskar skolan som institution och jag vill jobba med barn och ungdomar. Samtidigt som jag började jobba på deltid som skolläkare kunde jag lite i smyg prova mina vingar inhyrd i en silversmedja där även två andra smeder huserade.
Det var på ett sätt lätt men också svårt, det kändes som att jag svek. Som att jag hoppade av den förväntade vägen och gjorde något egoistiskt. Och efter ett märkligt, svårt, utmattande, sorgset och glatt år kändes det som att alla steg jag och min familj tagit var mot nästa stora livs-kliv när vi plötsligt ramlade över ett hus och en plats som inte släppte taget om oss. Som gjorde att vi 2019 flyttade från Västerås till Västkusten. Till Galtabäcks Hamn, mellan Varberg och Falkenberg. I ekvationen fanns ett intilliggande hus på gården och en möjlighet för mig inreda en egen smedja.
Idag delar jag min arbetstid mellan att jobba som barnläkare och silversmed.
Alla smycken är designade och tillverkade av mig. Jag tänker att silversmidet är mitt och jag tillåter det att ta tid och jag vill att varje smycke ska kännas rätt. Jag undviker att följa andra silversmeder på sociala medier för att inte låta andras kreativitet sippra in och påverka min. Jag följer däremot gärna andra konstnärer och blir ofta fascinerad och uppfylld av andra personers verk. Jag tror att min inspiration ofta kommer från naturen men i ärlighetens namn så vet jag inte. Först kan det vara tomt i huvudet och sen plötsligt, samtidigt som jag skalar potatis, gräver i rabatten eller pratar i telefon kan jag få en bild av ett smycke. De flesta smycken jag gör har någon form av bakgrund eller historia och symboliserar något för mig.
Livet är storslaget om man tänker på att en väg leder till annan, som leder till en annan och plötsligt står man på en helt ny plattform och tittar sig omkring. Överraskad och kanske delvis pånyttfödd. Jag är så tacksam för där jag är idag, för precis alla steg som lett mig hit. Och så spänd på att fortsätta den här resan – livet.
/Lena
